Jag har länge, utan att ta mig an några efterforskningar, undrat vad det blev av Anssi Kela. Han har skapat en av de mest stämningsfulla musikverken som vårt land hört. Nummela heter skivan.

En snabb koll på hans hemsida visar att han fortfarande är musikaliskt aktiv.

Men nu var det inte det som det här skulle handla om.

Jag tänkte i stället komma med ett boktips.

Det är grymt att se.

Slutminut. Uruguay-Tyskland stårt 2-3. Bronsmatchen lever i några sekunder till. Uruguay har gjort 2-1 i början av halvlek genom ett mönsteranfall och ett fantastiskt avslut av Diego Forlan – som borde utnämnas till turneringens lirare.

Men Tyskland kommer i kapp och går om. Följer gör en desperat forcering av de blåklädda. Och frisparksläget kommer. Forlan stiger fram för att ta hand om matchens sista spark. Forlan som smällt in flera vackra mål, som är Uruguays själ och hjärta.

Och.

Han sätter den i ribban.

Sen är det slut.

Han hade varit värd det målet.

Efter kvartsfinalen mellan Ghana och Uruguay var jag arg. Jag tyckte Uruguay gått vidare oförtjänt.

På grund av det här.


Luiz Suarez heter förövaren. Han räddar målet i förlängningens allra sista minut. Givetvis blir han utvisad, och givetvis tilldöms Ghana straffspark.

Själv tycker jag att fotbollen kunde ha en regel dylik basketens goaltending som innebär att det anfallande laget får poäng om de försvarande laget hindrar bollen från att nå korgen efter att bollen nått sin högsta punkt i bollbanan.

Med andra ord. Stoppar någon annan än målvakten bollen på egen mållinje ska det vara mål. Det är väl inte orimligt?

Ghanas straff då? Ja, det är väl ödets ironi att Forlan satte sin frispark i ribban. För Ghanas dynamo, hela Afrikas hopp, Asamoah Gyan gjorde så här.

Och sen vann Uruguay på straffar. Och Gyan var givetvis otröstlig. Så han grät, och många grät nog med honom.

Om inte annat har VM i fotboll i Sydafrika 2010 bjudit på stor dramatik.

Mitt personliga favoritögonblick är nog detta.

Carles Puyol, är det någon som kan låta bli att gilla mannen?

Jag hoppas, tror, önskar och vill att han och spanjorerna tar hem världsmästerskapet i kväll.

Det har mulnat lite mot kvällen. Löven rasslar lojt i träden. Huden är fortfarande solvarm.

Känslan?

Glad. Glad och tacksam.

Mina sommarmorgnar börjar vanligtvis med ett jag morsar på mina bohemkompisar som bor vid ett gammalt torp uppe i skogen. Vi brukar utbyta artighetsfraser, och vi pratar ganska mycket väder. Vi vet var vi har varandra, så umgänget är avslappnat och otvunget.

Sommarpratare finns det ju gott om. Men sommarbloggare. Skulle det vara något för mig. Jovisst, se upp bara ...

För att göra en lång historia kort.

Jag har varit lite upptagen på sistone.

Läsåret avslutades med tre fina dokumentärer och partaj. Sen var det bråttom, bråttom med en ny ÖP. Och någonstans där mellan allt och allt annat har jag försökt ta det lite lugnt.

Det var den korta historian.

I kväll är siktet inställt på Närpes. Royal Rock - A Queen Tribute är vad som lockar. Sitter och laddar med Queens Absolute Greatest (tack kära mor för gåvan). Har höga förhoppningar på kvällen. Dessutom är jag övertygad om att kvaliteten på den musikaliska underhållningen i festsalen i Närpes simhall är så mycket högre än i det där eurodiscospektaklet som äger rum någonstans i Danmark i kväll.

I jakten på avslappnande och utmanande aktiviteter – vilken kombination – har jag börjat härja runt med kameran. Som alla aktiva amatörfotografer är jag givetvis stolt över mina alster och visar dem gärna.

Gårdagskvällen inleddes med glädjescener. Jag och J satt på Office och såg slutet på den sista finalen i hockeyligan. Och guldet gick till Åbo. Kul! Jättekul!

Efter det väntade en stund av väntan innan returmötet mellan Barcelona och Inter sparkade i gång.

Sen gick det som det gick. Inter tog sig till final. Den cyniska sparka-på-allt-som-rör-sig-och-maska-direkt-du-har-möjlighet-taktiken funkade. Grattis bara.

För att vara medvetet naiv och på en hopplös flykt från verkligheten: Är inte fotboll i grund och botten ett spel. Ett spel som ska vara roligt. Ett spel som underhåller miljoner människor.

Så var inte fallet i går. Tror knappast att ens Inters fans i ärlighetens namn tyckte att det var kul att se på eländet.

Men att jaga boll är big bussines och resultat räknas. Det hjälps inte. Och vinner man så vinner man, det kan jag ta. (Även om jag hoppas att den estetiskt värdefulla fotbollens ideal skulle växa sig starkare.)

Det som till största del förstörde min kväll var inte stenrika bolltrollare från kontinenten. Utan en småfull landsman som följde med matchen från sitt hörn.

För att börja från början. Innan matchen började infann sig ett antal Barcafans och satte sig bakom oss. De var spanjorer, förmodligen utbytesstuderande. När spektaklet drog i gång följde de med händelserna på det gröna fältet med stor intensitet. De sjöng med i Barcaramsorna och stojade på i största allmänhet.

Kul, tyckte jag.

Men det tyckte inte den fryntlige herren i hörnet.

Han började också stoja. Vrålade för full hals .

IIINNNTTEEEER! VAMOS! VAMOS!

Sen försökte han härma spanjorerna. Det lät ungefär så här:

VAMOOOS! GÄLÄGÄLÄGÄLÄ!

Efter det förklarade han för en av bordsgrannarna att det ropas så mycket för Barcelona att han måste jämna ut det. Skulle det ha varit så att han var en supporter skulle det inte ha varit det. Men han höll låda för att jävlas, dessutom med en uns rasistiska undertoner.

När matchen led mot sitt slut steg han upp och gick mot utgången. Men först spände han blicken i spanjorerna:

VAAMMOOS! INTERRRR VOITTAAA!!

Ska det behöva vara så att man inte kan vara genuint glad och upprymd utan att någon rödbrusig lirare med dimmig blick ska förstöra stämningen? Ska det vara så här hos oss? Kan man inte ha roligt, utan att ha det på andras bekostnad?

Skadeglädjen är den bästa glädjen, heter det. I går var det sant.

En tanke som kan vara både illavarslande och glädjande. I dag var den det senare.


Under våren har jag varit en av medlemmarna i en grupp mediastuderande som gör tv-dokumentär. Anspråkslösa som vi är kallar vi oss Dreamteam.


I dag besökte vi centrala Vasa för att filma lite stadsbilder. En av målsättningarna var att få bildklipp av centrum ovanifrån. Och det lyckades. Mina kollegor ryckte i några trådar, och rätt som det var stod vi högt ovanför Frihetsstatyn.


För krånglighetens skull ska jag förklara att vi stod på en liten takterass på huset bredvid Hartmanshuset som inte är Citymarkethuset.

Utsikten var fin och solen sken. Följdaktligen tog vi god tid på oss och filmade många, många minuter.



En tanke som kan vara både illavarslande och glädjande. I dag var den det senare.

Eller i alla fall var så fallet i helgen.

Förra veckan var tuff. Vi jobbade fram en ny ÖP som snart är ute. Efter några långa arbetsdagar packades väskan och flykten från Vasa inleddes. Ute på landet lunkade två dagar förnöjsamt förbi.

Till att börja med tänkte jag beklaga mig. Det är beklagligt att Röda Korsets lopptorg här i Vasa slopade bordsuthyrningen. Jag undrar om RK inte tycker det själv också. Tidigare var parkeringen utanför lopptorget alltid smockfull med bilar. Tisdag eftermiddag när jag och J parkerade våra cyklar utanför entrén hade vi sällskap av tre bilar. Och det var knäpptyst inne bland hyllorna, och inte hittade vi något värt att inhandla heller.

Desto bättre var utbudet på Adam & Ewa (som har bordsuthyrning). Två skivor med The Stooges och den alldeles otroligt fina filmen The Shawshank Redemption följde bland annat med hem.

Korruption. Mygel. Girighet. Och så vidare.

När världen sjunger lönsamhetens och tillväxtens lov – i den mening att sinnet för proportioner, rättvisa och allmänt folkvett suddas ut – är det alltid lika uppfriskande att höra om människor som står på sig och agerar för ett ideal, för att förändra.

Därför är det särskilt sorgligt att läsa denna nyhet.

Allehanda galningar agerar enligt helt andra moraliska(?) grunder än de som försöker hindra allt det ohyggliga som sker inom ramen för snedvridna idéer. En närmast omöjlig utgångspunkt, och orättvis. Och det är just därför som de som kan och vågar är så viktiga och beundransvärda.